Jag har alltså gjort maradebut (och ultradebut i 805 meter), och det gick väl i runda slängar… sådär. En tid på 5:08:09 är inget att skryta med, innan man har sprungit banan i Vansbro. En tid på 5:08 i Stockholm och jag hade slutat med löpning och börjat med innebandy, en tid på 5:08 i Vansbro och jag känner ”på’t igen bara, du kan bättre”.
Starten gick 14:30 en mycket varm torsdag i juli, och efter 500 meter slog jag följe med Jonas från Göteborg, vi hade ungefär samma mål med loppet och tänkte väl båda två att sällskap var en fin grej på 43 kilometer terräng. Vi försökte hålla ett tempo på 5:30 under de första flacka 14 kilometrarna för att sedan ta oss över bergen i bra mycket lägre fart. Vi höll nog snarare 5:15-5:20 längs banvallen på gamla inlandsbanan (i gassande sol, rakt i ansiktet) och passerade en del löpare på vägen, sedan sprang vi fel vid Eldforsen, men räddades av en medlöpare som ropade oss rätt.
Nu började stigningarna. Den första branta backen var bara att gå, man tjänade inget på att springa den. Sedan fortsatte det långsamt uppåt länge, länge. Vi gick en del, resonerade så att det är dumt att ta slut på sig med så långt kvar. Efter att nått toppen på Årberget börjar min mage krångla, troligtvis på grund av sportdrycken…
Nedför Årberget går det bra, men tröttheten tränger sig på mer och mer. Jonas och jag hänger ihop, joggar fortfarande största delen, går när vi behöver (och i alla uppförsbackar). Nu närmar vi oss Knösen, banans högsta punkt. På vägen dit passerar vi Gruvvallarna med banans kanske vackraste utsikt, bara den är värd anmälningsavgiften till loppet. Det är furiösa stigningar uppför, vi går en del, magen mår i ärlighetens namn sådär, men vi kämpar vidare. När vi sedan ska nedför Knösen känner jag att jag måste stanna, göra en liten tömning av den berömda magen. Sagt och gjort så låter jag Jonas springa vidare, jag själv tar en detour ut i skogen och gör mycket oglamorösa, men ack så nödvändiga, behov. Nu känns allt helt plötsligt lite lättare och de 14K som är kvar är nog i alla fall inte oöverstigliga, tänker jag. Värmen började dock kännas mer och mer, och över myrarna kunde man inte gömma sig för solen. Värme har aldrig varit min starka sida när det gäller löpning, jag är helt enkelt ganska känslig när det kommer till att springa i gassande sol, det drar ner mig mer än jag skulle önska.
Bara halvannan kilometer efter att jag lämnat Jonas träffar jag honom igen, han hade tömt ryggsäcken på vatten, och vi slår följe för den sista milen in mot mål. Nu kommer banans absolut vackraste parti, Hästängsleden, vi springer över spångar, över åsar, genom mossbeväxta trollskogar och får lite skugga för en gångs skull. Eller, springer? Vi går en hel del, både Jonas och jag är trötta, troligtvis drar vi ner varandra en del här, det är lätt att prata om hur trött man är när man sprungit 35 kilometer över eländig bergs- och skogsterräng. Om du tittar på banprofilen så ser det platt ut mot slutet. Det var det inte, man rullade upp och ner, korta, branta backar som var så jobbiga, så jobbiga blandat med långa sega slakmotor. Dessutom, efter 35 kilometer är även den minsta backen vidrig.
Jonas fick även problem med en fot, var tvungen att stanna och tejpa några tår, och sedan gick vi en del. Sista milen var nog mer rask promenad än löpning, och visst har jag tänkt att det kunde ha gått fortare utan sällskap, men jag hade inte velat byta. Man hjälper varandra och peppar varandra i den här typen av lopp, så är det bara! Nästa gång är det jag som har problem med någonting, och vad är en sluttid egentligen? Vad spelar det för roll om tiden blir 4:58 eller 5:08 i slutändan?
Sista biten in mot mål var tung, blev påhejad av Jonas Buud vid Gladtjärn (lite knäckande, eftersom han hade joggat hem vinsten i loppet om han bara ställt upp), men lyckades springa åtminstone hela sista kilometern in genom Vansbro, jag och Jonas sprang sida vid sida över mållinjen efter en kämpainsats av rang. I mål väntade fantastiska funktionärer med godis, resorb, cola, chips och en campingstol. Den campingstolen var just då den skönaste fåtöljen i hela världen.
Mina reflektioner efter loppet är väl att jag inte på långa vägar var förberedd på vad som komma skulle. jag har tränat dåligt sedan Göteborgsvarvet, åkt på solsemester två veckor innan maran och tränat alldeles för lite terräng och backar. Trots detta är jag nöjd. jag tog mig runt, jag hade det trevligt och kunde hämta krafter som jag inte trodde jag hade i mitt förråd. Jag är trots allt stolt över min insats, och vet att jag kan bättre. Nästa år kör vi förhoppningsvis igen, då vill jag ha med mig Anders C och Anders L på marathonsträckan. Eller, ”ha med sig” Anders C? Nja, han kan ju gå för vinst och ska inte tyngas ner av mig…
Som avslutning på den här ganska ofokuserade race-rapporten kan jag bara rekommendera Vansbro Marathon till alla. Ett kul lopp, utmanande och jävligt, men framförallt oerhört trevligt. Ett litet, familjärt och mysigt lopp där det kändes som att hela bygden engagerades. Man stannade och pratade vid vätskekontrollerna, fick en massa pepp och alla verkade allmänt glada för att det var människor som sprang på stigarna vid deras hembyar. Jag vill göra mer sånt här, inte springa opersonliga jättelopp där funktionärernas roll mest verkar vara att se till att folk rör sig ut från målområdet och förhindra deltagarna från att ta två bananer istället för ransonen en banan. Lopp som dessutom kostar dubbelt så mycket…
Och ett stort grattis till min klubbkamrat Sara Richert som sprang hem en femteplats i damklassen på den grymma tiden 4:24! Utomjordiskt bra, Sara!
Run for it 