Första träningsbloggen

Jag gör ett försök i alla fall så får vi se vart det här tar vägen.

Skaffade som bekant ett par längdskidor för två veckor sedan, och älskar varje sekund skidåkning jag gjort sedan dess. Det har blivit 90 kilometer på två veckor, i högst beskedliga tempon skall medges (och med en teknik som väl motsvarar den nivå jag ligger på). Mestadels har jag stakat mig runt i Karlslundsspåret här i stan, men två turer till Ånnaboda och det helt makalösa Kilsbergsspåret har det också blivit, ena gången tillsammans med Anders och andra gången med mig själv, en kaffetermos och lite matsäck.

Hursomhelst, åter till dagens träning: Tanken var att komma ut till Karlslund innan alla andra var där. Behöver jag säga att det misslyckades rätt kapitalt? Fick cirkulera för att hitta en parkering, och sedan, väl ute i spåret, gick mycket energi åt till att undvika barnfamiljer. Så fort man kommit ifrån femkilometersslingan blev det dock bättre, även om en äldre herre stoppade upp tempot för mig och många fler i uppförsbacken vid fyra kilometer. Därefter var det ren njutning, kilometrarna 6-10 var kanske de bästa jag åkt, både tekniskt och formmässigt. Lagom kupering, man kunde få upp viss fart och uppförsbackarna gick att ta sig upp för utan vidare svårigheter. De fantastiskt preparerade spåren hjälpte också till.

Väl tillbaka på femkilometersslingan träffade jag på alla barnfamiljer igen, men det var mycket bättre här, man kunde staka sig förbi utan större svårigheter. Tog mig runt 15 km på 1:22, och var inte helt slut efteråt, hade bra vallat, även om jag nog ska åka hem till min vallningsansvarige (farsan) och lägga på lite mer glidvalla så att nedförsbackarna lönar sig ännu bättre.

Här hittar du passet, med karta och allt

Jag borde kanske lägga upp lite bilder, som så många gör, men då kräver det att man har kameran med (och tar sig tid att fota). Tar jag kort, som jag gjorde under fredagen åkning, kommer de upp på Sportstracker (jag länkar till passen) för er att beskåda. Annars tycker jag inte att fina foton är det viktigaste med träning.

I övrigt så vill jag gratulera min gode vän Anders till en finfin tid på Wadköpingsloppet, han gjorde det hela (42,5km) på 2:57:21, och fortsätter projektet han döpt till 10 in 2010, alltså tio tävlingar under 2010. One down, nine to go. Nu tycker jag att han borde blogga om det. Om jag, som är en sengångare i jämförelse, fixar en träningsblogg borde han kunna utan några som helst problem.

Väl mött nästa vecka, tänkte hålla en regel om minst ett inlägg i veckan, så blir det inte för mycket för er eller för mig.

Nu vill jag ha en pulsklocka! (all typ av konditionsidrott är materialsport, och jag är en prylnörd, okej)

 

Jag borde kanske skriva någonting

Jag vet bara inte vad. Den här bloggen är lite som ett andra hem, men jag är inte så säker på vad den ska handla om egentligen. Som mitt liv ser ut just nu så jobbar och tränar jag mest. Den skulle kunna bli en träningsblogg, men hur kul skulle det vara? Kanske skulle det vara askul, jag har aldrig skrivit om träning förut, så det vore en utmaning för mig, och en morot för att hålla igång löpandet. Det kan också bli skitdåligt, eftersom jag inte vet hur man skriver om träning. Den populärkulturella approach jag har haft tidigare känns inte helt relevant längre, jag har helt enkelt för lite att skriva om det just nu, även om jag konsumerar som aldrig förr. Har bra människor att diskutera den med istället för att skriva om den.

Träning var det ja. Jag började som bekant träna i våras, sprang min första halvmara i augusti och har Göteborgsvarvet och Lidingöloppet som mål i år. 2009 sprang jag 532 kilometer mellan maj och december, den siffran skall vara passerad någonstans i augusti var tanken. Har även införskaffat ett par längdskidor (tack till min storsponsor Mamma och Pappa) som utnyttjas för konditionsträning såhär på vinterhalvåret. Min misstanke är att jag inte kommer samla sådär vansinnigt många löp-kilometer under februari, däremot kommer förhoppningsvis många skidtimmar att läggas till träningsdagboken, som ni för övrigt hittar här. Internet-1337 som jag är lägger jag upp passen så fort jag kommit hem (okej, jag brukar duscha först).

Mina mål är högst modesta, som synes på min träningsdagbok. Som det ser ut just nu är det Göteborgsvarvet under 2:00 som gäller, följt av Lidingö på under 3:00. Inga stora mål, men de kan komma att modifieras beroende på vårens träning. Har tänkt att kanske slänga in någon annan halvmara eller miltävling mitt i alltihopa, men ingenting är bestämt. Vi får se. Precis som med den här bloggen.

Ut och spring nu!

 

Kvällar som skiljer agnarna från vetet

det här kunde mycket väl ha handlat om gårdagens Champion’s League-matcher. En kväll som visade karaktär, där Rafa Benitez lekte vidare med europas tunnaste trupp och Barcelona förlorade helt rättvist mot ett lag från Tatarstan. Alkmaar tog poäng mot Arsenal och Rangers gjorde tre självmål. Det var en fantastisk kväll för oss som gillar när David slår Goliat. Det ger lite flyktigt hopp om att fotbollsvärlden inte är död, även om det hoppet ganska snart slocknar igen när samtliga storlag går vidare från gruppspelet, precis som det brukar vara.

Men det var som sagt inte det jag skulle skriva om. jag tänkte skriva lite om andra saker som skiljer agnarna från vetet.

Ni som följer mig på Twitter eller är en FaceBook-frände vet att jag springer en hel del. Jag började med det i maj, för att jag ville röra på mig lite mer. I augusti sprang jag mitt första lopp, Åstadsloppet här i Örebro. Jag kom typ sist (ni kan kolla resultatet om ni vill, jag skäms inte), och hade träningsvärk i typ en vecka efteråt. Jag springer på högst beskedliga tider, och har inga jätteambitioner med min löpning, det är mest ett sätt att kunna skryta för alla om hur mycket jag börjat röra på mig. Att gå från ingenting till dryga två timmar på en halvmara måste ändå anses godkänt kan jag tycka, men ändå har jag inte varit riktigt nöjd, inte förrän igår kväll.

Att springa på sommaren är otroligt lätt. Bra väder, shorts, en T-shirt och lite schysst musik i iPoden, då kan man springa långt och länge utan större besvär. Men nu är det inte längre juli, det är oktober, dimman ligger tät över Rynningeviken och termometern står på fyra plusgrader när man vaknar. Det tar emot att springa då, det krävs karaktär, någonting jag inte visste att jag hade. Hur som helst, igår kväll, halv sex, satte jag mig på cykeln och drog mot Markaspåret. Det började regna. Jag var nära att vända, men kände att ”nej, du får inte banga, inte vara någon lyxlöpare”, så jag körde på. Väl där hade mörkret lagt sig, elljuset var igång, och jag funderade på att vända. Men så fan heller, här skulle springas. Någonstans runt tre kilometer, när den första riktigt jobbiga backen kommer så började jag faktiskt känna mig sådär nöjd, jag fick den där känslan av att jag inte riktigt är som alla andra. När de sitter och kollar på sina hemladdade TV-serier så springer jag i ett becksvart elljusspår. En fruktansvärt töntig känsla, men den fanns där. jag var nöjd med att inte vara som ”vanligt”, den Petter som jag var förra hösten, som tänkte ”skit också, det regnar, då kan man ju inte träna, jag drar några Family Guy-avsnitt istället”. Det var det draget jag ville bort ifrån när jag började springa, och här är jag. Nöjd för stunden, men till nästa år blir det Göteborgsvarvet och Lidingöloppet, så det blir fler mörka regniga pass i Markaspåret tills dess. jag är så illa tvungen, och jag gillar det så jävla mycket.

 

Att vara en stjärna

Jag har många vänner som håller på med musik på en nivå jag aldrig skulle klara av. Jag har den största respekt för dem och deras enorma kunnande vad gäller skalor, sångteknik, arrangemang och allt annat som är sjukt viktigt i musikvärlden. Det är bara en sak som stör mig: att man hela tiden måste argumentera emot ”Ja men, det är ju ett taskigt arrangemang, och han sjunger inte särskilt rent”. att sjunga rent, att kunna spela massa instrument och ha rätt teknik anses vara en grundförutsättning för att över huvud taget få ge sig in i musikvärlden. Update: det ser inte ut så idag, har nästan aldrig gjort och kommer troligtvis att göra ännu mindre i framtiden.

Musik handlar självklart till en viss del om att kunna hantverket, men minst lika mycket handlar det om kontexten, om allt det där som finns runtomkring, det som inte är musik men som ändå blir en del av musiken. Det handlar om att skapa en aura kring framträdandet, kring sin person och sina låtar. Michael Jackson var en mästare på det där, att få fram en helhet där hans person blev minst lika viktig som musiken han skrev, det var lika mycket ett spektakel att han kom till Sverige som att han sjöng sina låtar i Sverige. Nu hade Michael Jackson också en helt otrolig sångröst, men han hade inte varit någonting utan den stjärnstatus han arbetade upp. Det finns säkerligen tusentals extremt duktiga sångare därute som inte blir någonting eftersom de helt enkelt inte är artister, de är inte självklara stjärnor som har det som krävs, det där odefinierbara som gör dem till någonting lite högre än oss vanliga dödliga.

Minns ni han Daniel Lindström som vann Idol 2004? Han hade en helt fantastisk sångröst, men stjärnstatus som en gråsten. Vad gör han nuförtiden, liksom? Så vitt jag vet sjunger han på finlandsfärjor och har en bedrövlig reklam på Spotify. En av mina musikervänner hävdade för övrigt att hans version av ”Sarah” var bättre än Mauro Scoccos, eftersom ”Daniel är en bättre sångare”. Jag valde att inte ens kommentera det. Han som kom tvåa i Idol det året, minns ni honom då?

(med reservation för att TV4 tar bort klippet)

Här är Sveriges största stjärna av idag, utan någon som helst tvekan. Det kan finnas bättre rockband, indieorkester, elektroduos och allt vad det heter, men en större stjärna går inte att hitta, idag är det bara Darin Zanyar som vet hur man gör. Det är bara Darin som kan gå in och på ett fullständigt självklart sätt äga en scen, slå sönder hela världen i treminutersintervaller och ha resterna av pop-Sverige under fötterna. Han har kommit långt från pojkrummet i Vällingby, skulle man kunna säga. Jocke Berg kan gå in och få jubel, men han kan inte äga en scen. Lars Winnerbäck drar tusentals till folkparkerna, men han blir aldrig större än livet. Mando diao må spela rock för fulla hus, men de kan inte stanna tiden i tre minuter på samma sätt som en riktig superstjärna. Darin kan just det, han kan ta över en scen på ett som ingen annan i det här kalla landet kan just nu och få oss att tro att just nu är ingenting viktigare och bättre än det han gör på den där scenen, tre minuter i taget. Stackars Idol-deltagare, de borde inte ha kommit in bakom honom i fredags, och var de nu tvungna skulle de haft en vit flagg med sig, för de kan inget annat än att kapitulera inför deras egen mästare.

 

Ondska på löpande band

De som studerar andra världskriget brukar säga att det absolut värsta med Nazityskland var att de hade en helt fantastisk organisation, där allting nästan kunde sägas gå på löpande band. Det fanns tidtabeller för jude-transporterna, man räknade på hur mycket gas som krävdes, vad som blev mest ekonomiskt lönsamt. Ondska är alltid värst när den spelar efter samma regler som alla andra. När vi tänker på ondska och terror tänker vi gärna på de klassiska fantasy-skurkarna, typ Sauron, Torak och Voldemort, som är onda bara för att vara onda. De är inte precis några organisatörer med marknadstänk, de är bara riktigt, riktigt onda.

Anledningen till att jag skriver om det här är som vanligt i dessa tider The Wire. Jag vill inte jämföra droghandel med nazism, den liknelsen är alltför vågad för mig, men däremot tycker jag att jämförelsen med hur välorganiserat Nazityskland var är adekvat. Om vi tittar på Barksdales organisation så fungerar den på samma sätt. Man har satt ondska (droghandel, mord, hot etc) i system, och tänker som ett företag, med arbetsplatsträffar där man räcker upp handen om man vill ha ordet, en chef som verkligen pluggar ekonomi och pratar om re-branding, sätter vinst före territorium och så vidare. I den klassiska gangster-romantiken är ju territoriet det viktigaste, att ha kvar sina kvarter är det man slåss för. Här har vi Stringer Bell som fullständigt struntar i var hans män står och säljer eller vem han samarbetar med, så länge vinsten maximeras. Medan Avon Barksdale (som väl får ses som en klassisk gangster) anser det som viktigast att kontrollera rätt gathörn går Stringer Bell hela vägen åt andra hållet och börjar samarbeta med deras värsta fiender för att maximera vinsten på droghandeln. Det är här jag tycker det börjar bli riktigt läskigt, när ondskan använder metoder som de inte borde göra, när man tar ”det riktiga spelets regler” och gör dem till någonting fruktansvärt.

Är det så att vi kan hantera ondskan när den inte är så nära, när vi ser det som enbart eskapism? Det är roligare att titta in utifrån och tänka att ”det där skulle aldrig fungera i verkligheten” än att känna ”helvete, det där skulle verkligen kunna fungera”.

 

NY KENTSINGEL!!!

YES! KENT HAR SLÄPPT NY SINGEL! JAG ÄR SÅ LYCKLIG! NU ÄR MIN HÖST LITE LJUSARE! JOCKE BERG HAR RÄDDAT MITT LIV FRÅN HÖSTDEPRESSIONEN!*

Å andra sidan: ”Töntarna” är ingen bra låt. Inte alls. Den är seg, tråkig och lagom såsig. Kent skrev några av nittiotalets bästa låtar och har skrivit några sjukt fina singlar efter det. Men ”Töntarna” är verkligen inte någonting av  det, vad ni än säger. En gång i tiden var Jocke Berg en representant för en förlorad småstadsgeneration. Han övergav den för länge sedan, men skriver fortfarande som vore han en del av den. Det funkar aldrig, inte för någon. Jag tänker inte skriva mer. Det finns andra som gjort det:

Joakim J

Björn

*Ironi, om ni inte fattade

 

I-landseskapism

Varför fascineras vi vita högskoleutbildade medelklassmänniskor (läs StuffWhitePeopleLike-generationen) i så sjuklig grad av de som har det sämre? När hiphop-världen hela tiden handlar om att måla upp hur världen kommer att se ut när man blir rik på sin musik, droghandel eller vad-det-nu-är så handlar ”vår” kultur så ofta om hur det skulle ha sett ut om vi hade det sämre. När den svarta arbetarklassen (jag generaliserar som en ångvält, jag vet) följer Jay-Z och Kanyes jakt på enorma rikedomar älskar vi att se rejäla trainwrecks som Pete Doherty och Amy Winehouse. Ingenting är så vackert som när det går riktigt åt helvete. Vår eskapism handlar helt enkelt inte längre om Karibien, en segelbåt på Indiska oceanen eller ett lyxhotell i Dubai, det handlar om det kittlande i den så berömda ”samhällets baksida”.

Exempel 1: The Wire. Det är kanske det bästa jag någonsin sett på TV, jag älskar The Wire och allt som har med serien att göra, men det är också en serie som på ett fantastiskt sätt visar hur vi älskar att vältra oss i elände. Ingenting löser sig någonsin, allting fortsätter sin lunk, den visar hur eländigt det är att sälja knark i Baltimore, hur eländig och jävlig polismyndigheten i samma stad är och det faktum att vad som än händer, hur mycket du än jobbar kommer det aldrig att bli bättre. Den har blivit prisad för sin förmåga att snappa ur hur ”samhället faktiskt ser ut”, och det är inget vackert samhälle vi ser, det är inget vackert samhälle vi vill se. En polischef som inte vill ta tag i mordfall för att det ”får ner statistiken”, en försupen, irländsk polis som egentligen inte bryr sig om lagen, utan har en moralkod som någonstans är ganska nära lagen och en fullkomligt skrupelfri kriminell organisation där det enda som egentligen betyder någonting är pengar.

Exempel 2: Shoegazevågen. Att ett band som Glasvegas kan slå igenom så stort är ett bevis om något på vår kärleksaffär med det mörka. Det är en skitig värld de bjuder in oss till, en värld av mord, fattigdom och regn. Vi kan sitta i trygghet och lyssna på håll, och någonstans faktiskt drömma om hur det skulle vara att leva det där livet utan trygghet, ett liv där polisen knackar på mitt i natten och berättar på klingande Glasgow-dialekt att din son blivit torterad och mördad bara för att han var vit. Det är ett samhälle i förfall som ter sig ganska exotiskt i jämförelse med sjustjärniga hotell och lyxyachter, det har vi redan sett så mycket av, det väcker inga känslor längre. Exotism innebär inte längre palmer, det innebär arbetslöshet i Govan och Dunfermline. Det är en skitig lägenhet i Haninge till tonerna av Spring Ricco och billig svartsprit köpt bakom Coop.

Exempel 3: Deckarna. Det här ter sig väldigt mycket närmre eftersom vi har ett antal ytterst produktiva deckarförfattare i Sverige (kvaliteten i det skrivna lämnar jag till en annan text, en annan gång), men ändå är det ett tydligt tecken på hur mycket vi faktiskt gillar ”skuggsidan”. De utspelar sig ofta på mer eller mindre vackra platser (Ystad, Gotland, Fjällbacka, Midsomer etc.), och miljöer spelar en stor roll, som en motvikt mot allt det sjuka som pågår. Här har vi vackra Midsomer, detta fantastiska Brittiska lantområde som är som hämtat ur en Jane Austen-roman. Här är bypuben, byns glada gubbar med tweed-kostymer, men det finns en mörk hemlighet i byn, det begås mord i parti och minut! Och vi älskar det, att se ”den andra sidan”, den mörka delen, det otrygga, det som vi inte gärna talar (men verkar älska att skildra i alla former av kultur). Här finns dock inte Wire-problematiken, att ingenting löser sig, utan det finns en trygghet i att det alltid är tillbaka till det normala på sidan 427 eller efter två timmar. Då har vi fått vår dos av skit, då kan vi gå tillbaka till våra liv och känna att ”Gud, vilken tur att det inte händer mig”

Frågan är om vi har det för bra idag, när det skitiga och fattiga är det som lockar oss? Gå femtio år tillbaka i tiden så handlade allt om att ta sig bort till det vackra, till Hollywood, till att ha ett eget hus och en bil. Nu har vi fina lägenheter, vi har bilar, iPods och en TV i varje rum, vi har ingenting att längta efter egentligen. Är det så att vi kanske, någonstans, vill tillbaka till att ha någonting att längta efter, att ha någonting att kämpa för? Bekvämlighet är någonting vi prisar, men hur mår vi egentligen när vi vill fly till någonting sämre, när våran escape route inte är en dröm om Hollywood, utan en dröm om droghandel i västra Baltimore?

 

Snart är det…

…höst. Då läser jag Gunnar Ekelöf

Absentia Animi (ur Non Serviam, 1945)

Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet genom intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar

Meningslöst.

Overkligt. Meningslöst.

Om hösten
Det prasslar i min dikt
Ord gör sin tjänst och ligger där
Damm faller över dem, damm eller dagg
tills vinden virvler upp och lägger ner (dem)
(och) annorstädes
den som partout skall söka alltings mening har
för längesedan insett
att meningen med prasslandet är prasslandet
som i sig själv är någonting helt annat än
våta gummistövlar genom löv
tankspridda fotsteg genom parkens matta
av löv, kärvänligt klistrande
vid våta gummistövlar, tankspridda steg
Du irrar dig, förirrar dig
Ha inte så bråttom
Dröj ett tag
Vänta

Om hösten när
Om hösten när alla grindar
då händer det att i den sista sneda strålen
efter ett dagsregn
med långa pauser tvekande
som ertappad
en överbliven koltrast sjunger i en trädtopp
för ingenting, för strupens skull. Du ser
hans trädtopp stå mot himlens bleka fond
invid ett ensamt moln. Och molnet simmar
som andra moln men också liksom överblivet, hors saison
och till sitt väsen längesedan annorstädes
och i sig självt (som sången) redan någonting
annat än
Evig ro

Meningslöst. Overkligt.

Meninglöst. Jag
sjunger sitter här
om himlen om ett moln
Jag önskar mig ingenting mer
Jag önskar mig långt långt bort
Jag är långt bort (bland kvällens ekon)
Jag är här
Sats motsats abrasax
Du också jag
O långt långt bort
där simmar i ljusa himlen

över en trädtopp ett moln
i lycklig omedvetenhet!
O djupt ner i mig
där speglas från svarta pärlögats yta
i lycklig halvmedvetenhet
en bild av ett moln!
Det är inte detta som är
Det är någonting annat
Det finns i detta som är
men är inte detta som är
Det är någonting annat
O långt långt bort
i det som är bortom
finns någonting nära!
O djupt nere i mig
i det som är nära
finns någonting bortom
någonting bortomnära
i det som är hitomfjärran
någonting varken eller
i det som är antingen eller:
varken moln eller bild
varken bild eller bild
varken moln eller moln
varken varken eller eller
men någonting annat!
Det enda som finns
är någonting anat!
Det enda som finns
i detta som finns
är någonting annat!
Det enda som finns
i detta som finns
är det som i detta
är någonting annat!
(O själens vaggsång
sången om någonting annat!)

O
non sens
non sentiens non
dissentiens
indesinenter
terque quaterque
pluries
vox
vel abracadabra

Abraxas abrasax
Sats motsats slutsats som bliver sats igen
Meninglöst
Overkligt. Meninglöst.

Och spindlarna spinder i tysta natten sitt nät
Och syrsorna filar
Om hösten

 

Kanske lite opassande just nu…

 

tack för åkturen