det här kunde mycket väl ha handlat om gårdagens Champion’s League-matcher. En kväll som visade karaktär, där Rafa Benitez lekte vidare med europas tunnaste trupp och Barcelona förlorade helt rättvist mot ett lag från Tatarstan. Alkmaar tog poäng mot Arsenal och Rangers gjorde tre självmål. Det var en fantastisk kväll för oss som gillar när David slår Goliat. Det ger lite flyktigt hopp om att fotbollsvärlden inte är död, även om det hoppet ganska snart slocknar igen när samtliga storlag går vidare från gruppspelet, precis som det brukar vara.
Men det var som sagt inte det jag skulle skriva om. jag tänkte skriva lite om andra saker som skiljer agnarna från vetet.
Ni som följer mig på Twitter eller är en FaceBook-frände vet att jag springer en hel del. Jag började med det i maj, för att jag ville röra på mig lite mer. I augusti sprang jag mitt första lopp, Åstadsloppet här i Örebro. Jag kom typ sist (ni kan kolla resultatet om ni vill, jag skäms inte), och hade träningsvärk i typ en vecka efteråt. Jag springer på högst beskedliga tider, och har inga jätteambitioner med min löpning, det är mest ett sätt att kunna skryta för alla om hur mycket jag börjat röra på mig. Att gå från ingenting till dryga två timmar på en halvmara måste ändå anses godkänt kan jag tycka, men ändå har jag inte varit riktigt nöjd, inte förrän igår kväll.
Att springa på sommaren är otroligt lätt. Bra väder, shorts, en T-shirt och lite schysst musik i iPoden, då kan man springa långt och länge utan större besvär. Men nu är det inte längre juli, det är oktober, dimman ligger tät över Rynningeviken och termometern står på fyra plusgrader när man vaknar. Det tar emot att springa då, det krävs karaktär, någonting jag inte visste att jag hade. Hur som helst, igår kväll, halv sex, satte jag mig på cykeln och drog mot Markaspåret. Det började regna. Jag var nära att vända, men kände att ”nej, du får inte banga, inte vara någon lyxlöpare”, så jag körde på. Väl där hade mörkret lagt sig, elljuset var igång, och jag funderade på att vända. Men så fan heller, här skulle springas. Någonstans runt tre kilometer, när den första riktigt jobbiga backen kommer så började jag faktiskt känna mig sådär nöjd, jag fick den där känslan av att jag inte riktigt är som alla andra. När de sitter och kollar på sina hemladdade TV-serier så springer jag i ett becksvart elljusspår. En fruktansvärt töntig känsla, men den fanns där. jag var nöjd med att inte vara som ”vanligt”, den Petter som jag var förra hösten, som tänkte ”skit också, det regnar, då kan man ju inte träna, jag drar några Family Guy-avsnitt istället”. Det var det draget jag ville bort ifrån när jag började springa, och här är jag. Nöjd för stunden, men till nästa år blir det Göteborgsvarvet och Lidingöloppet, så det blir fler mörka regniga pass i Markaspåret tills dess. jag är så illa tvungen, och jag gillar det så jävla mycket.
Exempel 2: Shoegazevågen. Att ett band som Glasvegas kan slå igenom så stort är ett bevis om något på vår kärleksaffär med det mörka. Det är en skitig värld de bjuder in oss till, en värld av mord, fattigdom och regn. Vi kan sitta i trygghet och lyssna på håll, och någonstans faktiskt drömma om hur det skulle vara att leva det där livet utan trygghet, ett liv där polisen knackar på mitt i natten och berättar på klingande Glasgow-dialekt att din son blivit torterad och mördad bara för att han var vit. Det är ett samhälle i förfall som ter sig ganska exotiskt i jämförelse med sjustjärniga hotell och lyxyachter, det har vi redan sett så mycket av, det väcker inga känslor längre. Exotism innebär inte längre palmer, det innebär arbetslöshet i Govan och Dunfermline. Det är en skitig lägenhet i Haninge till tonerna av Spring Ricco och billig svartsprit köpt bakom Coop.
Exempel 3: Deckarna. Det här ter sig väldigt mycket närmre eftersom vi har ett antal ytterst produktiva deckarförfattare i Sverige (kvaliteten i det skrivna lämnar jag till en annan text, en annan gång), men ändå är det ett tydligt tecken på hur mycket vi faktiskt gillar ”skuggsidan”. De utspelar sig ofta på mer eller mindre vackra platser (Ystad, Gotland, Fjällbacka, Midsomer etc.), och miljöer spelar en stor roll, som en motvikt mot allt det sjuka som pågår. Här har vi vackra Midsomer, detta fantastiska Brittiska lantområde som är som hämtat ur en Jane Austen-roman. Här är bypuben, byns glada gubbar med tweed-kostymer, men det finns en mörk hemlighet i byn, det begås mord i parti och minut! Och vi älskar det, att se ”den andra sidan”, den mörka delen, det otrygga, det som vi inte gärna talar (men verkar älska att skildra i alla former av kultur). Här finns dock inte Wire-problematiken, att ingenting löser sig, utan det finns en trygghet i att det alltid är tillbaka till det normala på sidan 427 eller efter två timmar. Då har vi fått vår dos av skit, då kan vi gå tillbaka till våra liv och känna att ”Gud, vilken tur att det inte händer mig”
