Race report Kungsholmen Runt

en dagstur till Stockholm för att springa en halvmara och hälsa på Carbonnier och Göransson? Absolut en av årets trevligare dagar.

Tåg från Örebro 07:35, framme i Stockholm 09:35. Därefter promenad till Rålis för att hämta nummerlapp och träffa Anders. Det kändes ändå rätt bra i benen för dagen, men. Planen var att hålla 4:50-tempo för att försöka hitta någon slags jämn fart för att ta sig runt.

Under Lilla Västerbron stötte jag ihop med Åsa, Elin, Kent och Stefan för en kort tweetup, trevligt att få riktiga ansikten på många i twitterflödet!

Pär anslöt efter några minuter, vi gick och hämtade hans nummerlapp, sedan satte vi av på en uppjogg längs Norr Mälarstrand och pratade igenom loppet litegrann. Pär siktade mot 1:19, tanken var att inte blåsa allt krut i början. Nu började det bli riktigt varmt också. Det närmaste sommarvärme vi har haft i det här landet sedan kanske augusti. Skönt, men kanske inte idealiskt löparväder.

Knatade mot startfållan där Anders motade in mig i rätt led, stod och laddade det sista med Åsa, knöt dubbelknut på skorna med tio sekunder kvar till starten, sedan var det den enkla biten kvar. Att springa. Höger-vänster-höger-vänster. Repetera.

Första kilometrarna på 4:40, alldeles för fort, men känslan var god. Framåt varvning kröp farten nedåt, mycket beroende på ett backigt parti utåt Fredhäll som sög musten ur benen rätt rejält. Första milen gick på 47:26, alltså på gnällen till 1:39:59. Fortsatt bra känsla, Norr Mälarstrand avverkades i 4:45-tempo, så även norra delen av Kungsholmen. Sedan blev det backigt, och benen mer eller mindre dog. Flåset fanns kvar (så mycket som det kan förväntas vara kvar efter 15 km hård löpning), men benen ville inte vara med. Det blev krig sista biten, hade riktigt bra hejarklack vid vätskekontrollen efter 16,5, systrarna Carbonnier gjorde ett bra jobb både som vätskelangare och påhejare, det gjorde stor skillnad!

När jag passerar över Lilla Västerbron hör jag från speakern att Mikaela Kemppi har vunnit damklassen, utbrister ett spontant ”JAAA” och får den där extra energin som behövs för att klara de sista, tunga tre kilometrarna. Får en vattenflaska av Anders, springer så gott jag kan genom backarna i Fredhäll, nu är det riktigt tungt. Till slut tar jag mig i mål på 1:42:18, och är nog hyfsat nöjd utifrån förutsättningarna. Bra support loppet igenom, fin bana, en tid som jag nog hade förväntat mig att göra.

Pär då? Jo, han gick in på en 20:e plats på den helt fantastiska tiden 1:19!

Efter målgång träffade jag Anders, fixade lite återhämtning och tog tunnelbanan hem till honom och Emelie. Väl där blev jag utfodrade ordentligt, sedan var tanken inflyttningsfest, jag kunde vara med en stund, tåget mot Örebro gick alldeles för tidigt. Dock hann jag äta massa god mat och umgås med dem och andra trevliga människor. Får ta revansch en annan gång och stanna längre.

Tävlingsplanering

Eller, planering och planering? Jag skulle ju inte tävla så mycket i vår, det skulle ju vara Startmilen och sedan Stockholm Marathon. Så blev det inte. Det blev istället såhär:

1. Startmilen. Bra början på säsongen, många klubbkamrater att springa tillsammans med. Milen är fortfarande en vidrig distans, därför borde jag tävla oftare på den sträckan.
2. ÖAIK Halvmaraton. Mer ett bra träningspass, men som kanske gick lite fort mot slutet. Bästa lärdom: jag älskar halvmaradistansen.
3. Munkastigen Trailrun. Den här blir ett äventyr i Tivedsskogarna, 44 km i det tempo som känns bäst för dagen. Och en härlig utflykt!
4. Kungsholmen Runt halvmara. Den här ska gå lite fortare än ÖAIK-halvan är det tänkt, men mest som ett bra långpass med sällskap. Och så får jag träffa bästa Carbonnier samtidigt!
5. Stockholm Marathon. Här ska det maxas. Ordentligt.

Slutsats vi kan dra av detta: jag är värdelös på att hålla mig till en plan.

Efter detta vet jag inte mycket vad som händer. Juni kommer av olika anledningar inte bli en månad fylld av massvis med träning, men kanske är det bra att varva ner efter maran för att sedan varva upp med sikte mot höstens mål (som jag inte bestämt än)? Det blir nog en del brödrostlopp, mest för att det är så trevligt, men sedan vill jag ha ett mål framåt höstkanten för att avsluta ”säsongen”. Vilket det blir återkommer jag med efter marathonmålet är uppnått.

Hörs!

Race Report Örebro AIK Halvmaraton

Klungan som hängde ihop första fem-sju kilometrarna

 

En onsdag i april kan man göra många saker: kolla på TV, äta mat, handla onödiga grejer eller springa en halvmara som egna klubben anordnar. Jag valde, som du kanske förstod av titeln, det sista alternativet.

Jag, Anders och Daniel hade sedan tidigare bestämt oss för att ta tävlingen mer som ett bra träningspass. Meningen var aldrig att maxa, utan att försöka hitta ett rimligt tempo inför maran och hålla det jämnt över hela loppet.

Det var en blåsig dag igår, men vi hade tur, största delen av loppet slapp vi motvinden. Tror inte jag hade skrivit samma positiva race-rapport om motvinden hade slagit oss i ansiktet loppet igenom.

Daniel njuter, jag har skägg, Anders ser snabb ut.

Sagt och gjort, det här skulle trots allt vara ett lite snabbare träningspass över 21 kilometer, började vi i 5:00-tempo (eller, första kilometern på 4:40, men det är ju så man gör på tävling) och höll det ganska precis eller marginellt snabbare under första milen. Fram till tolv kilometer kändes allting frid och fröjd, benen var fräscha och tempot inte mer än lagom. Sedan blev det tungt. Riktigt tungt. från tolv till femton kilometer var jag trött, dålig och ville bara släppa, dra ner tempot och lunka i mål. Då är det tur att man har sällskap! Daniel och Anders var bra stöd, vi hjälptes åt bra där när det började kännas motigt.

För sedan släppte det. Ni vet den där underbara känslan när allting fungerar igen? Den där som man får efter en dålig period i ett lopp och krafterna kommer tillbaka? Det hände mig efter 15 kilometer. Det fanns tryck i benen igen, kroppen svarade och jag kunde trycka upp tempot i 4:50 och det kändes okej. Det hjälpte också att vi började märka att vi planerat smart, här började vi komma ikapp löpare som sprungit iväg snabbt i början av loppet. Det känns alltid bättre mentalt att hinna upp och springa om än att bli omsprungen i slutet. Sista femman blev hårdare än planerat, men som jag behövde det. Att få springa på i ett okej tempo mot slutet av en halvmara, den distans jag ändå tycker allra bäst om.

I mål kom jag på 1:44:08 utan att vara särskilt slut, Anders fick nöjet att slå mig på halvmaradistansen för första gången när han spurtade om i sista nedförsbacken mot mål. Han blir grym i år, men det ska dock inte hända igen om jag får bestämma (men eftersom jag inte bestämmer kommer det hända många gånger än)!

Danne verkar så förbannat nöjd på varje bild. Inte riktigt den bild jag fick i målfållan.

Sammanfattningsvis ett väldigt bra pass som gav ett fint besked vad gäller maraformen. Arrangemanget var riktigt bra skött, och många gjorde bra tider i blåsten. Nu ska jag springa Kungsholmen Runt för att slipa lite extra inför första juni, sedan blir det finputsning och så race.

Fullständiga resultat finns här. Erik Anfält slog till med nytt personligt rekord samtidigt som han slog ban- och klubbrekord. 1:09:55 är RESPEKT! Och bra jobb av Mikaela Kemppi som vann en förkrossande seger i damklassen med nio (!) minuter på nytt pers (med 3:30). Det här kan bli ett bra år för ÖAIK.

En något tveksam blick, men här hade vi sprungit i motvind ett bra tag.

 

Tack IF Start för bildlånen. Hoppas det var okej.

Två söndagstips

Det är söndag och du vet inte vad du ska glo på i sängen när du gått och lagt dig? Bra, för jag har två tips till dig:

1. Emelie Forsberg i Sportspegeln. Ett litet reportage om vår nya stjärna på löparhimlen. Ett fint, ganska nedtonat reportage om en människa som verkar sådär ärligt genomsympatisk.

2. Dokumentären om Reza Madadi. 45 minuter om Mad dog och hans resa mot UFC153. Ett närgånget reportage om en mycket intressant människa och fighter. Jag gillar verkligen att det inte hamnar i något glamoröst fack, utan det finns så mycket vardag i det, hur han åker på smågalor, äter frukost på kvarterscafét och liknande. (Bild från MMAnytt.se

Bra, då vet du vad du ska göra ikväll, varsågod!

Race report Startmilen 2013

Årets första lopp avklarat. Det gick väl bra med tanke på förutsättningarna. Två minuter sämre än för ett år sedan, men med tanke hur illa jag tränade höst och vinter 12-13 är jag nöjd.

Tio kilometer är en fruktansvärd distans. Den måste liksom gå fort hela tiden. Du kan inte tveka, för då har du helt plötsligt tagit ett beslut du inte visste att du tagit. Att tveka, sakta ner eller ens tänka tanken på att det gör ont är lika med döden.

Jag sprang på så hårt jag kunde idag, höll min taktik rätt bra. Det primära målet var att komma i mål före Anders och Daniel, och det lyckades till slut. Jag vet att de båda är spurtstarka, så jag var tvungen att få en lucka tidigt som de inte kunde täppa till. Sagt och gjort, efter drygt fyra kilometer såg jag att de inte hängde med när jag drog upp tempot litegrann, så jag försökte pressa på och lyckades öppna en lucka som turligt nog räckte hela vägen. Dock är jag övertygad om att de spöar mig snart, tror de kommer gå från klarhet till klarhet under året.

Klockan stannade på 45:00 (sekundära målet var sub45, känns lite surt), jag är nöjd trots allt. Jag kan bättre, kommer springa snabbare i år, men som formbesked är det bra. Nu blir det marafokus, jag tar gärna emot tips på pass för att vässa maraformen.

Ett stort tack till Anne, Goran, Åsa, Anders, Per, Jonas och Lars för trevligt häng på Bishops efteråt. Och tack Bishops för en osannolikt god rödbetsburgare!

stilstudie. Bild från IF Start, tack för lånet!

Snart tävlingssäsong

Sista intervallerna inför Startmilen gjorda, 6×3 minuter. Känslan är mer eller mindre skit just nu, känns som att jag har någonting i kroppen, och påskens överkonsumtion av snabba kolhydrater var väl inte optimal. Men men, nu är allt förberett, ett kort pass på torsdag, sedan är det upp till bevis. En klapprutten vinter har följts upp av en bra månad, får se var jag står. Jag väljer att vara ödmjuk och realistisk, att sätta höga mål är inte ett alternativ just nu. Planen är att det ska gå fort, men jag har ingen aning om vad fort är just nu. Ses på startlinjen, som jag har väntat på det här!

Ultra på ESPN

Espn skriver om Ellie Greenwood här. Sånt här måste gillas. Att de stora mediesajterna tar upp ultra är alltid grymt, men det brukar bara vara blablabla-Kilian blablabla-Born To Run blablabla-de är övermänskliga. Jag gillade verkligen den här artikeln, väldigt lågmäld, konstaterande, inga krusiduller. Kanske kan ultralöpning bli mer allmänt accepterat och omskrivet i vanliga tidningar och tv-program? Tror att sporten skulle må bra av lite mer mainstream-uppmärksamhet, även om det skulle ta bort lite av den familjära och lite anarkistiska känsla som alltid finns i relativt små sporter.